Recension: S.T.A.L.K.E.R: Call of Pripyat

Publicerad februari 6, 2010 by Filip Olsson

En vacker död stad trummar genom högtalarna och runt mig bevittnar jag inget förutom vinden, ett fåtal buskar och något avlägsen ljussken. 2001 sjöng Thåström om en stad utan liv och med knivskarp precision beskrev han Pripyat.

Historien
1986 sjunger Tjernobyl på sin sista refräng och tillslut inträffar en oundviklig härdsmälta: Allt område kring energipelaren kontamineras och befolkningen tvingas evakuera. Städer och byar lämnas öde och området översköljs av radioaktivitet. I 20 år förblir territoriumet obefolkat, men 2006 sjuder zonen åter av liv. Mystiska ljussken uppkommer och djur muteras till abnormala odjur, vilket snabbt fångar ärelystna mäns uppmärksamhet. Mindre expeditioner får sitt startskott och det dröjer inte länge förrän utkanten av Tjernobyl blir hem åt både forskare, laglösa och militären.

Zonens innersta förblir dock ett mysterium och den som en gång vågat sig dit, blir aldrig sig lik. Spola fram sex år och Call of Pripyat kommer in i bilden: Zonens hjärta har öppnats för allmänheten och både banditer och lyckosökare strömmar in till områdets mest ogästvänliga trakter. Militären vill dessutom ha en bit av kakan och skickar iväg ett antal helikoptrar och målet är Pripyat – en död stad som befolkats av ljusskygga mutanter och blinda hundar.

Allt går emellertid inte som planerat och innan de nått sitt mål kraschar helikoptrarna. Högkvarteret förlorar sin kontakt med soldaterna och skickar därför dig – Major Degtyarev – för att undersöka olyckan. Strandsatt i ingenstans måste du navigera i en smutsig värld där faran inte bara är rabiata monster utan även paramilitära fanatiker.

På östfronten intet nytt
Premissen i Stalker är fortfarande densamma: Du slängs rakt in i stridens hetta utan varken manual eller hjälpande hand. En öppen värld står till ditt förfogande och uppdrag finns att hämta lite varstans. I Pripyat finns en uppström av sidequests, även om de flesta handlar om zonens anomalier. Anomalier är massiva energisamlingar som huserar diverse objekt, vilka kan användas för att uppgradera sin rustning.

Likt originalet innehåller spelet A-Life – en AI-regissör som dikterar händelser i spelet. Systemet har fått kraftiga förbättringar och i teorin ska den skapa ett dynamiskt spelande och slumpmässiga sammandrabbningar. I verkligheten är den inte fullt så revolutionerande och förutom någon enstaka eldstrid gjorde A-Life inget större intryckt.

Även gameplay-mässigt lånar Pripyat friskt från föregångaren: Överlevnad står fortfarande i fokus och låter du ett sår vara öppet kan du förblöda. Likaså är mat en vital del och fyller du inte på kroppen med ny energi kommer den tillslut ge upp.

Tekniken oförändrad
Tre år har gått och grafikmotorn ligger på versionsnummer 1.5, men förutom DX11-stöd har få saker hänt. Ljussättningen är på sina ställen imponerande och vissa texturer är bland det bättre jag sett – men i överlag doftar allt gammalt och rustikt. Tekniken bakom spelet gör sig även till känna när ljudet ska avhandlas och skottsalvorna påminner mer om en knallpistol än ryska mördarmaskiner.

Jag har genom åren blivit bortskämd av HL2-motorns fysiska under, men även här får Stalker erkänna sig besegrat. Lådor går i de flesta fall sönder och kropparna faller enligt fysikens lagar – men efter det tar allt stopp. I 20 sekunder sköt jag på en liten gastub och förväntad mig någon överdådig explosion, men istället lämnades jag med en deformerad liten stav.

Från irritation till förståelse
Dessa problem är – förvånande nog – flyktiga. Ljudet glöms snabbt bort och istället läggs fokus på Stalkers alltför trevliga soundtrack. Grafiken är ett irritationsmoment men efter några timmar övergår den från att vara obskyr och brun, till att vara stämningsfull och brun. Vid spelets slutskede började jag till och med undra om grafikmotorn med alla sina tillkortakommanden, inte var ett aktivt val av utvecklarna. Ingen annan motor skulle måla upp Pripyat på ett så rättvist, smutsigt och östeuropeiskt sätt som X-Ray 1.5.

Samtidigt kan man inte bortse från hur opolerat Call of Pripyat faktiskt är. Buggarna som infekterade originalet är borta, men istället återfinns en rad andra designsmissar. Röstskådespeleriet är i bästa fall tveksamt och animationerna är inte klockrena. Exempelvis skulle en alkoholist redovisa hur han drack, varpå han förde flaskan mot halsen istället för munnen.

Storyn, å andra sidan, är av föga intresse under spelets första hälft. Lyckas man hänga kvar tillräckligt länge får den emellertid upp ett momentum och uppdragen blir långt mer spännande, enerverande och stämningsfulla. Konversationerna blir intressantare, mellansekvenserna får en faktiskt mening och slutet är ett värdigt klimax på en underhållande färd.

En ambivalent upplevelse
Mina känslor inför Call of Pripyat är väldigt blandade och precis som Thåström både älskar och hatar jag den vackra, döda staden. Med facit i hand är det svårt att motivera ett köp när storspelen släpps på löpande band, men är du trött på alla konventioner och gillade Shadows of Chernobyl bör du definitivt plocka upp spelet. Om du däremot inte hade mycket till övers för originalet och vill ha en skrynkelfri upplevelse är ME2 eller Bioshock ett bättre val.

+ Atmosfären
+ Stämningsfullt
+ Förhållandevis buggfritt
- Grafiken
- Ljudet
- Opolerat