Kendalls Kåsering: 2010 ÄGER

Gott nytt år!

SÃ¥här i mörkret efter kvällen, i vakan av champagne, god middag och en väldigt massa fyrverkeri, kände undertecknad att det inte var annat än fullständigt nödvändigt att skriva nÃ¥got sÃ¥när humoristiskt om Ã¥ret som gÃ¥tt, Ã¥ret som kommer, etcetera etcetera – ad nauseam. Det senare är Gris-Latin, eftersom jag inte vill dölja vilken slags dumbom jag är, och jag understryker begreppet just eftersom sÃ¥dana reflektioner inte bara är standard och stock i bloggvärlden utan även fullständigt kapabelt att göra den ihärdigaste sjömannen illamÃ¥ende.

Det kan väl dock nämnas ändå att det i de närmsta månaderna förhoppningsvis vankas uppgraderingar till Nukem.se (däribland hoppas man på att vi lyckas finansiera en ny design, till exempel), en period av febril aktivitet efter att undertecknad återvänder från sin halvmånadslånga datorpaus, förbättrade kommunikationer med spelutgivarna efter att Love et moi gått ut med ett introducerande email (till måttlig succé, men vi ska fortsätta pusha). Med detta slutar jag att reflektera på något seriöst vis och går vidare med att introducera er till stabens nyårslöften!

Vi börjar med mig själv eftersom jag är roligast och mest intressant.

Simon Kendall lovar att år 2010 blir det år han hoppar av sin lilla tron av pretenser, hybris och storhetskomplex och istället hoppar på sin stora tron, vars hörnstolpar utgörs av malplacerad ambition, svagt uppbyggd karaktär och ett allt stärkt koffeinberoende. Den har nämligen varit på verkstaden ända sedan han gjorde sin entré här på Nukem, då han bokstavligen kastade sig på den och skadade i loppet den fjärde hörnstenen, vars ursprungliga syfte och symbolism är okänt men antas vara något i linje med retoriska knep och tredjepersonsperspektiv.

Love Lagerkvist ser fram emot ett år fyllt av elgjakt på hälgerna och liknande eskapader. Förutom att han ska sluta utnyttja sina otroligt fascinerande polisonger för att få våra anonyma kommentatörer att känna sig omanliga, ska han även ha lovat att växa upp och därmed ikläda sig den roll som undertecknad har tillskrivit honom genom att kalla honom Love Lagergren.

Filip Olofsson är däremot ett mer intressant fall. Han spasmade strax efter att fyrverkerierna satt igång och i det epilepsianfall som följde började han snabbt att uppta en rysk dialekt, varpå han lovade att sluta framstå som en av Putins dockor och även sluta pusha för NordStream som kommer att placera tysk industri under ryssarnas energidominans, såsom är bevisligen skadlig för europeisk sammanhållning och diplomatisk styrka efter kriserna i Ukraina, för att inte nämna Georgien.

Pöbeln, däribland allas våre Lerkot (Siiiiimåån) eller Der-Der som har ett riktigt namn men som inte är speciellt lätt att komma ihåg, har lovat oss att de aspelut ska börja skriva igen med jämna mellanrum, att de ska börja träna för att få bort festkaggen och att de ska samla ihop tillräckligt mycket mod för att en dag fråga ut Filip Olofsson,  trots undertecknads insistens att han trots fjollig röst över Skype inte är of the fairer persuasion.

Ni dÃ¥, kära anonyma kommentatörer? NÃ¥gra löften? Kanske nÃ¥got i stil med, ”Vi ska vara mer konstruktiva i Ã¥r” eller ”Mindre dissa Kendall för att han är sÃ¥ casual derp derp”?