Lerkots krönika: Det enda spelet som behövs

Alla vi spelarnördar är naturligtvis fullständigt övertygade om att just vårt underhållningsmedie är det främsta och roligaste. Den åsikten får sig ibland en törn, typ när man lirat Daikatana på sin gamla mormors stenålders-PC och sedan sätter sig ner i soffan och ser en bra film som Gudfadern eller läser en bra bok som On the Road. Då kommer det en blixt från ovan och eggar tankarna, ”vad är det för jävla skit jag håller på med? Är det inte tid att ägna sig åt finare kultur?”.

Men faktum är att vi spelnördar har rätt. I många avseenden är spelmediet det optimala, ingenstans möts film, musik och litteratur på samma sätt. Dessutom med interaktiviteten som härligt unikum. Tyvärr får vi sällan riktiga klassiker som kombinerar alla dessa ting och ger oss en slutprodukt värdig alla andras produkters död.

Men det finns ett spel som ger oss bokens underbara möjligheter till att ingående berätta en historia, som ger oss filmens visuella glans och musikens medryckande känslosvallningar. Grim Fandango, barn, är titeln på spelet. Spelet har allting och man vill aldrig någonsin lämna det. Tim Schaefers mästerverk har alla ingredienser som krävs för en hejdundrande god soppa.

”Grim Fandango, barn, är titeln på spelet”

Huvudkaraktären, Manny Calavera, har en intressant bakgrund och personlighet, men han tar inte så mycket plats att man börjar fundera varför man ska springa hans ärenden. Precis som i Tintin eller ”How I Met Your Mother” är huvudkaraktären nedtonad på ett sätt som gör att man kan försätta sig själv i hans kläder, man kan relatera till hans åsikter och problem, samtidigt som han är så pass intressant att man vill veta vad han företar sig härnäst.

Grim Fandango var finalen på äventyrsgenren, den typ av spel som annars på något sätt sammanstrålar alla medier främst. Det var ett så fullbordat spel att allting som skapats efteråt, film, musik eller spel, egentligen bara är överflödigt tidsfördriv som vi lurar oss på i förhoppning om att återigen kanske får uppleva den där kicken som LucasArts en gång gav oss. Grim Fandango är ett kulturellt heroin, piskat att förfölja oss och påminna oss om faktumet att vi aldrig mer kommer att få uppleva någonting liknande.

Jag läste förresten en artikel i Sportbladet häromveckan att det skulle visas en dokumentär om travhästen Järvsöfaks dödliga tarmsjukdom som han turligt överlevde. Är det bara jag eller föreställer sig alla en häst sitta mitt emot Malou von Sivers i någon apelsinorange tv-studio och berätta om sina problem? Sitter han där nyfriserad och i fina kläder och berättar om sin hårda kamp mot sjukdomen? Vad berättar han mer om sitt liv? Kanske hade Järvsöfaks svårt att hantera sitt kändisskap en gång i tiden. Han satt på Spy Bar tillsammans med Marcus Birro och Dr Alban och krökade hela nätterna i förhoppning om att en dag få hem en snygg brud, typ Emma Andersson eller någon sådan.

”Han låg hemma i sängen med tusen hål i armarna och gnällde likt en jävla lodis”

Och sen gick det som det gick, han låg hemma i sängen med tusen hål i armarna och gnällde likt en jävla lodis till den dagen någon kom fram till honom och berättade att han faktiskt är en häst och borde bete sig som en sådan. Så nu har han repat sig och sitter tillsammans med Birro i studion och berättar om sina drogproblem, uppenbart lättad men utan att någon gång dra på läpparna och bjuda på ett glatt ”ihyhyhy”.

Kanske inte, men det är en underbar tanke, en fantastisk scen, så omöjlig att den bara kunnat inträffa i Grim Fandango.