5 sätt att glädja mig i Bad Company 2

Bad Company 2 kom ut till mycket fanfar för ett par dagar sedan och alla skjutglada med nätuppkoppling har sedan dess njutit av svenska spelutvecklarnas senaste alster. Så gör även jag, där jag sitter framför min Xbox och gnager på kontrollen ur frustration över hur dålig jag är.

I ett försök att minska antalet bitmärken brukar jag ocksÃ¥ utnyttja ett annat trick för att hantera min inkompetens: jag skyller ifrÃ¥n mig. Istället för att det var jag som inte kan sikta för fem öre var det min lagkamrat som inte healade, ingenjören som inte reparerade pansarvagnen eller snubben bredvid mig som blockade högerstrafen. Utan substans för majoriteten av mina anklagelser – även om jag vet att den där högertönten är ute efter mig – presenterar jag därmed en högst pretentiös lista för att pÃ¥ sÃ¥ vis ge mig en ingivelse om makt över den tysta majoriteten av spelsabotörer där ute. Här tänker jag inte heller diskutera de sätt ni ska undvika för att döda mig – by all means, undvik ingenting, jag fullkomligt älskar att dö – utan tänker istället prata om nÃ¥gra sätt som gör mig glad av mina lagkamrater.

1. En krypskytt i handen är bättre än tio i skogen

Battlefields klass-system är välbeprövat och utvecklat i en process över ett antal reinkarnationer. FrÃ¥n 1942s fem, nÃ¥got svagt konstruerade klasser – däribland den gimpade ingenjören med ett värdelöst gevär och medicen med det enda användbara automatvapnet – till BF2s Assault-liknande medic och BF2142s vÃ¥rröjning. Idag har DICE verkligen suttit sig ned och funderat över rollen varje klass tar sig an. Assaulten har ett kraftigt gevär och hjälper sina lagkamrater med ammo. Tack vare ammon kan ingenjören rädda gänget frÃ¥n pansarvagnen, och skulle han falla är medicen redo. Allt detta medan herr Recon sitter lÃ¥ngt borta pÃ¥ en bergstopp nÃ¥gonstans och runkar till getter.

Jag tvivlar inte pÃ¥ att vÃ¥ra gräsbeklädda kamrater verkligen mejar ned oändliga kopior av Cate Blanchett pÃ¥ rullande band, eller att de utgör en verklig kraft för att hÃ¥lla fienderna bunkrade i hus och, well, bunkrar, utav rädsla för att gÃ¥ ut. Jag tycker heller inte att krypskyttarna aldrig gör nÃ¥got nytta – det är bara det att varenda nörd har en soft spot för krypskyttegevär och det märks. Trots att de övriga klasserna har polerats till ypperlighet ser man fortfarande lika mÃ¥nga krypskyttar lÃ¥ngt bort frÃ¥n mÃ¥let som man gjorde pÃ¥ Omaha Beach 1942.

Även om det finns väldigt mÃ¥nga krypskyttar pÃ¥ slagfältet, och de gott kunde bli färre, finns det ändå gott om utrymme som Recon i BC2 - men man mÃ¥ste släppa nÃ¥gra av de konventioner som gällt kring klassen förr. Du hjälper ditt lag pÃ¥ ett bättre sätt om du är nere in the thick of it – inte nog för att du tillhandahÃ¥ller en spawnpunkt för dina squadkamrater, du kan ocksÃ¥ fÃ¥ gott om poäng för squad objectives, bli revivad av squadkamrater och sÃ¥ vidare. Heck – plocka nÃ¥got av de vapen som gäller för soldater i allmänhet, spawna pÃ¥ fältet och använd ditt övriga övertag för andra syften. Utnyttja C4n för att ta kÃ¥l pÃ¥ objectives, använd rörelsedetektorn för att spotta fiender…

Med vilket jag kan segwaya in till nästa punkt:

2. Spotta med töntfrekvens

Spottande infördes på 1800-talet som ett sätt att markera klasstillhörighet. Likt överklassen åkte runt i automobiler och medelklassen iförde sig plommonstop brukade den unga, malplacerade analfabetgenerationen utnyttja sina genetiska särdrag för att projektera saliv över imponerande avstånd. Denna trend fortsatte långt in på 1900-talet och plockades upp lagom till Battlefield 2 av ett par djärva researchers på DICE som vågat sig in i deras näste utanför gymnasieskolan i Mölnlycke.

I BC2 har det Ã¥terkommit som ett betydligt mer slimmat alternativ. Genom ett snabbt tryck pÃ¥ Q, eller Select pÃ¥ Xboxen, kan du transformera en kamouflerad fiende till en blinkande strobe pÃ¥ samtliga lagkamraters skärm. Inte nog med det – om snubben dör inom den minut han är spottad, vilket sker ganska ofta, fÃ¥r du en Spot Assist på 20 poäng – dubbelt sÃ¥ mycket som du fÃ¥r om du enbart skulle assista. De tvÃ¥ är inte mutually exclusive, och det är oftast värt att spotta en fiende innan du skjuter. PÃ¥ den off chance att han skulle ta dig istället för vice versa fÃ¥r du ju dÃ¥ 30 poäng pÃ¥ en död, istället för 10.

Detsamma gäller förstås Motion Mine och UAV. Båda alternativ utnyttjas ofta inte alls som de skulle kunna göra för inte bara flest poäng utan en bättre upplevelse för dig och dina lagkamrater. UAVn kan göra mycket mer än bara slänga bomber var trettionde sekund.

3. Spela Medic!

Medic har över en natt blivit en riktigt stark klass. Det är som en smörig 80-talsfilm där protagonisten plötsligt förvandlas till buff, slår ned motorcykelgänget och tar tillbaka den fluffiga blondinen. Genom att slänga in en schysst LMG och en riktigt frän basker är Medic nu en av de härligare klasserna att spela. Vidare har vikten av att reviva rampats upp något rejält. BC2 har inte med sig de stora servrarna som tidigare spel i serien lekte med och en enskild soldat väger numera väldigt mycket mer.

Speciellt som anfallare i Rush blir Medicen ovärderlig. Varje ticket räknas och varje avancemang är viktigt. Att man får rätt schysst med poäng för revives är ju också ett plus i kanten. Tyvärr har jag sett för få Medics och lite av ett överskott på ingenjörer och krypskyttar, men med BC2s avstånd har jag lätt att tro att även dem ler lite när de får en revive.

4. Smithereens.

Spräng grejer! Spräng grejer hela tiden. Eller ja, gärna med undantag av mig, mitt fordon, eller det skydd jag stÃ¥r bakom – men allt annat är fair play. Alla klasser med undantag av Medic har nÃ¥got sätt att skapa samlingar av väldigt smÃ¥ bitar. Krypskytten har C4, ingenjören har sitt trogna raketgevär och assault sitter pÃ¥ en kraftig granatkastare. Det är inte sällan man kan enklast ha ihjäl nÃ¥gon genom att helt enkelt beröva denne sitt cover. Notera dock att det oftast inte är dödligt att fÃ¥ sitt skydd bortsprängt, utan man fÃ¥r gärna avlossa ett par gevärsrundor in i röken direkt efter för att försäkra sig om killen.

Jag gillar att spela ingenjör. Jag stod ensam med mitt raketgevär pÃ¥ hörnet av ett hus en gÃ¥ng när jag genom fönstret sÃ¥g en snubbe som sprang omkring och försökte armera en bomb. Jag avfyrade ett nätt skott, men missade som vanligt och träffade istället väggen. Enligt vackra Destruction 2.0 föll taket ned pÃ¥ snubbens huvud och jag fick uppenbarligen ihjäl honom ändÃ¥ – väldigt kul, tyckte jag. Nackdelen var ju dÃ¥ att även M-COM-stationen brast i bitar och vi förlorade spelet.

Poängen är att DICE har byggt in allsköns sätt för dig att ha kul med sprängmedel och det värsta sättet att göra dem besvikna är att inte använda det. Spräng fordon, hus, M-COM, folk, hundar, bomber. Träd! Lagkamrater. Spelbloggare!

5. Poäng, inte kills

Normalt hade jag väl mässat om att spel är till för att man ska ha kul, inte för att man ska racka upp kills. Normalt hade jag väl även dumpat resten av resonemanget enbart för att försöka upprepa denna poäng. Men inte denna gång! Så genomskinlig är jag inte. Goda siffor är synonymt med underhållning och det är för uppehållandet av denna statistik som vi i regel över huvud taget spelar. Visst börjar och slutar vi på grund av, låt oss säga, fun factor men allt däremellan är siffror och ratior.

Skillnaden i Battlefield: Bad Company 2 är lite som den är i Team Fortress 2 - inte längre är dessa siffror predominantly kills utan snarare poäng. Poäng som räknas visserligen till stor del på kills men desto mer på assists, captures, heals, squad points etcetera. When all is said and done och den heliga scoretavlan kommer upp får vi inte se herr Recon Getrunkare på topp med alla kills utan trion på slagfältet som plockat alla poäng. Inte heller får vi ens klasser; vi ser bara poängen och betraktar därifrån våra medspelare.

Dina kills – din ratio, din allt det där – det syns bara för dig. För att verkligen etablera din storhet pÃ¥ spelplanen gäller det att plocka sÃ¥ mÃ¥nga poäng som möjligt – och det gör man som mest effektivt nere pÃ¥ slagfältet, med sina lagkamrater, och lÃ¥ngt borta frÃ¥n min högerstrafe!